Fördjupning och inspiration för förskolan

REFERENSER

Under Tillitsverkets femton verksamhetsår har vi haft glädjen att möta medarbetare från förskolans värld över hela Sverige. Vill du komma i kontakt med några av dem vi arbetat nära så finns några av våra referenser här:
Katarina Weidenhaijn, Förskolechef Södertälje Kommun
Gunilla Aronzon, fd biträdande rektor Malmö

ORD FRÅN ANDRA

Katarina Weidenhaijn, Förskolechef Södertälje kommun, berättar här om varför hon valde att satsa på lek för Södertäljes 950 förskolepedagoger tillsammans med Tillitsverket.

Återerövra känslan för lek, empati och framtidstro

- I en omvärld där barn skjuter på varandra för en iPhone och 50 000 så behöver vi återerövra medkänsla, empati, inlevelse, förståelse för varandra. Jag måste våga lära mig hur det är att känna dina känslor.”

- Jag och mina medarbetare har det absolut viktigaste arbetet i hela världen. Att jobba med hopp och empati och inlevelseförmåga hos barnen som vi har där ute. Att jobba mot en ökad framtidstro och med likvärdighet, det är det som gör att jag går till jobbet. 

- I grunden handlade det om att släppa sargen och återerövra leken. Och jag har jättemånga medarbetare som inte själva har lekt, som inte har den egna erfarenheten. Så det räcker inte bara att säga “Hej, ni måste låta barnen leka”. Vi var tvungna att ta tillbaka den känslan hos pedagogerna. Min insats har helt riktat sig mot de vuxna. Att de måste få gå in i känslan, att få hänge sig. Att inte veta vad som händer i rummet och våga kliva in i det okända. Det var målet. Och då var Tillitsverket en stor del i att återerövra känslan för detta.

- Det är många bitar som hänger samman (och som står i vägen). Vi har ett samhälle där det är väldigt mycket prestationsfokus, där man ska göra en massa saker. Många upplever att de inte kan leka längre. Vi har ju en tendens att vara rädda att skämma ut oss. Att blotta våra själar för varandra på det viset som man faktiskt gör när man leker med varandra. Vi begränsas av olika skäl: “Tänk om någon kommer och skrattar åt mig. Jag kan inte det här. Jag är så dålig på det. Och jag pratar så dåligt svenska.” Så då behöver vi släppa sargen för att våga hänge sig. Att komma till ett läge där man glömmer att hålla in magen och vågar bjuda in, vågar hänge sig åt att vara i nuet, i leken, där tid och rum egentligen inte spelar någon roll. 

Att satsa på alla pedagoger är att satsa på alla barn 

- Jag har 950 medarbetare i Södertälje som jobbar i förskolan. Jag har lärt mig att det inte ger någon effekt att bjuda in 20 försteförskollärare till en liten kurs och tänka att nu sprider ni det här. Utan tillsammans med Tillitsverket gick vi “all in”. Nu började vi med en gemensam uppstart för alla medarbetare inom förskolan i kommunen med leken som utgångspunkt. Ni bjöds in att leda för två föreläsningar eller inspirationslekworkshops. Det satte allt i rullning. Många kom efteråt och sa att det var precis det här vi behövde. De kom utmattade efter en hel dag på jobbet och blev sen helt uppfyllda av att ha fått blåst såpbubblor och lekt klementinlek, fuskat till höger och vänster och de var fulla av inspiration. 

- Jag har också en jättebra förskoleledning, mina rektorer tillsammans med mig. Vi jobbar aktivt med systematiskt kvalitetsarbete för att titta på hur det går. Vad är kvalitet och vad är inte kvalitet, och vad behöver vi? Vi vågar vara modiga i att prioritera insatser i en fråga eller ett område för vi tror att det gör skillnad. Tillsammans hade vi sett att det här med leken var en av nycklarna och vi kände att här behöver vi göra mer. Vi bedömde att det här var en viktig satsning att lägga våra gemensamma resurser på, för våra barn i slutändan. 

- Året efter sa jag att nu ska alla ha sina utvecklingsdagar under den här månaden, så varje förskola kunde säkerställa att alla pedagoger kommer kunna ha en halvdags workshop med Tillitsverket.  Plus att barngrupper fick möjlighet att komma på lekhalvdagar med sina pedagoger, och två hela helger där föräldrar och alla barn var välkomna på lekdagar.

Önskade resultat och positiva synergieffekter 

- Jag får till mig massor med bilder från mina förskoleområden och främst att man har vågat släppa den där berömda sargen. Sen är det inte alla 950 medarbetare som är lekande, men man värnar leken för dem som är det, och det är en jättevinst. 

- Det finns också många positiva synergieffekter som inte är mätbara, men som ändå finns där. Relationen till barnen har blivit starkare av att bara vara medlekande. Att man har fått fler goda relationer, närmare, tryggare relationer med barnen och med sina medarbetare.

- Jag har fått väldigt många positiva reflektioner från att alla mina chefer också “tvingades dit” och leka. Att detta var något vi satsade på tillsammans, högt och lågt, utan hierarki. Det är många som har uttryckt att tilliten till sin chef har vuxit, för att vi har lekt tillsammans. 

Ny blick på pojkars och flickors utveckling

- Efter den här satsningen finns det ett större tillåtande. Ett mer empatiskt och inlyssnande förhållningssätt till vad pojkarna faktiskt är uppe i. Man vågar stanna upp och inte avbryta den så viktiga fäktningsleken på gården. Där de håller på och övar sin egen känsla om kropp och närhet och tillit till sina kompetenser. Istället för att stoppa så tillåter pedagogerna leken, och kan se att barnen har en jättebra känsla för det här och det här. 

- I Södertälje har vi ett system där vi faktiskt tittar på hur barnen klarar av målen som finns i läroplanen som språk, matematik, naturvetenskap, teknik, lek och samspel. Hur de med hjälp av förskolans undervisning gör en kunskapsförflyttning helt enkelt. 

Här har vi brottats väldigt länge med att vi lyckas sämre med pojkarna än med flickorna. Vi har lyckats bättre med flickorna. Men jag ser tydligt efter den här satsningen att det går jättemycket bättre med alla våra pojkar. Och då tänker jag så här: Är det så att det faktiskt går bättre med pojkarna? Eller är det så att vi faktiskt nu genom att vara medlekande ser och hör vad de faktiskt kan? Som de redan kunde, men där vi faktiskt har stoppat dem tidigare. Har vi tidigare inte varit tillräckligt intresserade av och engagerade i vad de varit uppe i?

- Men vi ser också att det då går lite sämre med flickorna. Eller är det så att den här närheten som medlekandet och inlevelsen ger till barnen också gör att vi ser att vi hade för givet tagna idéer om vad flickorna faktiskt kunde? Om vad de behärskade och vilka kompetenser de ägde, när de lekte så fint i det där rummet. Men nu när vi är i leken blir det en närmare och ärligare bild av till exempel språklig utveckling. Inom alla resultat vi följer upp har pojkarna ökat och det är en stor seger. Flickorna har ökat i allt utom just språkutveckling. 

- Vi får en mer sann bild av vilka förmågor barnen har i och med närheten. Detta är viktigt, för vi vill att det ska gå bättre för barnen, att klyftorna minskar mellan hur vi lyckas med pojkar och flickor, med vår verksamhet helt enkelt. Och nu vet vi också vad vi faktiskt måste jobba med. Vad vi måste erbjuda mer av och bättre av. Så detta är ett stort positivt resultat - fast det inte var meningen med satsningen. 

Upplevelsebaserat och relationellt lärande är nycklar

- Detta handlar om förmågor som utvecklas i partnerskap. Det är ju omöjligt att tänka att man ska öva sig på inlevelseförmåga eller turtagning eller empati, om jag inte har någon att öva med. I satsningen har pedagogerna fått öva sig med varandra, och fått förtroende och inspiration till att fortsätta. 

- Det är klart att vi behöver det här mellanmänskliga, det är ju här det händer. Och som sagt, förskolan har ju ägnat sig åt det där i alla tider, men när jag blev rektor för tio år sedan, så hade jag medarbetare som faktiskt inte kunde en enda lek som man gör tillsammans. Det var kanske någon som kunde komma med “kom alla mina kycklingar” eller någon kull. Så bara det att de nu återerövrat lekar som vi gör många tillsammans, och samtidigt jobbat med estetiken och skapandet, att vara kreativa i helheten.  Det blir ett pedagogiskt rum som gör att barnen kan lugna ner sig för att märka att mellan medarbetarna har det hänt någonting. Och sen att vi är närvarande, det är den viktigaste kärnan i pedagogik. Att jag verkligen är där och tycker om att vara med dig. Du ser att jag menar det, inte bara med mina ord, utan jag är här. Och då skapas dessa nära relationer vi kämpat för att bygga.

- Jag tänker att vi måste gå tillbaka till det vi har varit jättebra på inom förskolan tidigare, och det är faktiskt relationer, det är lekar, det är att vara lyhörda för barnen, vad de behöver just nu, om det är någon som behöver extra stöd. Men vi får inte hamna i den där fällan av det mätbara, utan våga befinna oss i den här känslan och leken, att använda den ännu mer. Så vi behöver gå tillbaka lite, back to business, back to basic.