Jag arbetar med en skärm inför en utställning. Jag vill gärna in och pilla med detaljer och övergångar så att en komplett helhet skapas på direkten. Struktur, inga hål eller osäkerheter här inte. Men det skapas något spännande först om jag vågar vara i och hitta i det där övergripande, svårgreppbara. Hur får jag fatt i känslan?
Det är precis som med bilderna jag målat till skärmen. När jag försöker måla ett barn så är det så lätt att bara nörda in på den faktiska formen. Hur ser ett barn ut. Jag märker att de bilder när jag haft formen i fokus blir platta och ointressanta. Det blir mycket mer spännande när jag fokuserar fullt på uttrycket och känslan jag vill förmedla hur taffliga penseldragen än må vara.
Både spännande och skrämmande att märka av hur min inställning så starkt påverkar mitt uttryck. Vad är det jag ser? Vad är det jag förmedlar?

Tänker på det där uttrycket att det ligger i både skaparens och betraktarens ögon. Vill jag förmedla något mer än formen? Vill jag se något mer än formen?

Och det är ju också vad det handlar om i hur jag betraktar livet i stort. Ser jag mitt barn komma emot mig med hela ansiktet nersmetat med glass? Eller ser jag mitt barn komma emot mig fylld med glädje och belåtenhet över att ha mumsat i sig en stor glasstrut?

Inställningen ligger hos mig. Inför mig själv, mina barn och mitt liv. Det är ett stort ansvar och en stor möjliggörare! Det är jag som skapar mitt liv och inte de yttre omständigheterna.