Vi har alltid med några spralliga barn i naturleken. De kan vara ropiga, skrikiga och vill göra på sitt eget sätt. Istället för att hyscha och tysta finns en annan väg. Dels mjukar naturen själv till det hårda spretiga. Dels visar spralligheten på behov att röra mycket på sig, kämpa och bli trött. Mot slutet av äventyret sitter vi nöjda på klipphällar vid havet. Jag ser barn som förändrats. Barn som behövde ansträngningen för att komma in i sig själva. Tittar på barnen och ser begrundan, närvaro och rofylldhet. Hela livet behöver egentligen pendla och röra sig mellan vara och göra, mellan inre och yttre. Vi vuxna måste skapa de rätta förutsättningarna för att denna rytm och livspuls ska komma till, hitta transparenta ramar för liv och lek.